Tacksam!
Jag har fått höra massa tjat från min familj att jag ska gå ut gymnasiet, det känns väldigt skönt för att eftersom att ingen i familjen har gått ut gymnasiet så vet dom ju vad dom missade, ett bra jobb eftersom att i dagsläget så är det ingen som vill ha någon som inte har en studentutbildning, finns knappt nån som vill ha det heller utan man måste studera vidare på universitet/högskola. För min del så blir jag barnskötare när jag har tagit studenten, men det är ingen som vill ha en som mig dom vill ha en utbildad förskolelärare. Synd att utbildningen kostar så mycket, trots att jag är skoltrött så vill jag nog ändå sätta mig i skolbänken igen för att bli socionom och hjälpa ungdomar med drogproblem eller hjälpa barn/ungdomar som har problem i hemmet som inte får hjälp av soc. Det måste finnas så mycket bevis för att man ska få hjälp. Jag hade soc i några år, och försökte få lägenhet eller speciellt ville jag komma hemifrån men min pappa sa alltid till min handläggare att det inte var några problem hemma och då lyssnar dom mer på föräldern än på barnet.
Jag fick gå till min skolsköterska 3ggr i veckan för att väga mig och prata om vad jag har ätit eftersom skolan hade uppmärksammat att jag var så smal. Jag var tvungen att ha skärp på mina jeans som nästan var för små ett tag och dem ramlade ner hela tiden trots att jag hade skärp. Fick höra att jag skulle skickas iväg antingen till en BUP klinik eller anorexi/bulimi klinik, men där ringde klockorna i min skalle. Jag ville inte hamna på sånt hem jag ville ju träffa alla mina kompisar och kunna åka in till GBG när jag ville så jag tvingade i mig mat för att kunna gå upp i vikt det var det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Jag gick sakta upp i vikt och nu är jag fri från det. Mår super i dagsläget och tänker verkligen aldrig "svälta" mig själv igen. Jag valde att ALDRIG äta med min familj då jag inte mådde bra, för det var bara en himla massa bråk om hur dom skulle uppfostra mig m.m och då valde jag hellre att ta en macka på kvällen. Såg även att min kompis inte ville äta pga hur hon mådde, jag sa att hon skulle äta spelar ingen roll om det var lite eller nåt, hon skulle inte få bli som jag varit. Jag vet att hon inte skulle klara av dom kontrollerna och att hennes föräldrar skulle bli ännu värre. Jag fanns ALLTID där för henne, hon kunde ringa sent på kvällen och gråta i telefonen för att hon mådde dåligt för hon visste att jag alltid skulle ställa upp för henne så jag sa att vi skulle göra något på dagarna så att hon fick lite "fri" tid från sina tankar.
Efter allt som hänt m.m så känner jag nu att jag har en hel del erfarenhet för att hjälpa ungdomar mer problem, för det krävs alltid någon med erfarenhet för att hjälpa en.
Jag är tacksam för alla som har pushat mig idag, alla som tjatade och fortfarande tjatar på mig om att jag ska tilll skolan då det tar emot när jag är skoltrött. Har underbar familj som jag kan prata med om allt, och framför allt så har jag nu nån som jag har saknat under min uppväxt, MIN mamma har inte träffat henne sen nov 2005 och pratade inte med henne i tele på 3 år till för en månad sen nu! Vi bråkade en himla massa när jag bodde hos henne, kan nog säga att vi bråkade varje dag om massa meningslösa saker. Men det har lärt mig hur jag inte ska va som förälder, den dan det händer.
